Jag sätter käppar i hjulen för min egen träning. När jag är ute och springer är det skallen som ger upp först, samma sak vid styrketräning fast kanske inte lika tydligt. Jag är för snäll mot mig själv helt enkelt. Jag springer en bit och sedan kommer tankarna om att jag behöver vila mig lite, unna mig en stunds gång när jag varit så duktig och sprungit ända hit. Sen börjar jag förhandla med mig själv, någonstans vet jag att jag fixar hela distansen och försöker få mig att fortsätta en bit till. Jag försöker pusha mig vidare till ett nytt riktmärke men till slut vinner för det mesta de negativa tankarna och det blir en liten bit gång. Jag behöver verkligen bryta det här mönstret. Frågan är hur.
Kanske hitta någon att springa tillsammans med ibland, kanske någon som stöttar mig fast jag tror att det är lite extra motiverande att ha någon bredvid som inte ger upp. Någon att tävla emot lite. Problemet är att jag vill ha så mycket flexibilitet i min träning att det nog är svårt att hitta någon att träna med regelbundet.
Kanske kan jag läsa mitt problem med mentalträning. Visualisering kanske fungerar för det här. Skulle behöva läsa på lite om hur man gör det på bästa sätt.
Kanske löser jag det bäst med belöningar. Det är kanske inom det här området jag borde lägga mitt nästa träningsmål, när jag sprungit en viss sträcka non-stop har jag förtjänat nästa träningspryl. Den formen av motivering brukar fungera ganska bra för mig.
Hur skulle ni göra för att bli av med ett liknande spöke?
Jag är själv ute och springer då och då men är absolut ingen löpare utan föredrar annan form av träning. Men när jag väl springer så använder jag med av visualisering tror jag man kan säga. Det här kanske låter knäppt men jag förställer mig att jag är Forrest Gump som bara springer och springer utan något som helst problem :) Det funkar faktiskt.... jag brukar också kunna motivera mig genom att tänka på hur besviken jag faktiskt blir på mig själv om jag väljer att gå. Det minimerar ialla fall vilostunderna:)
SvaraRaderaJag brukar bestämma mig för något, och sen måste jag bara göra det. Om jag känner att det inte alls kommer gå berättar jag gärna för någon, för då blir det ju extra tydligt att jag "misslyckats". För att sätta lite extra press på mig själv.
SvaraRaderaMen det är ju så individuellt, att ge sig själv belöningar är ju också bra. Om man funkar på det sättet :P
Tack för tipsen. Forrest Gump borde ju vara den självklara förebilden när det kommer till löpning, det borde jag ju tänkt på innan. Idén att berätta för andra så de vet om jag misslyckas kan också ha sina poänger.
SvaraRadera